Där rosor aldrig dör!


Man får sakna, man får vara ledsen över att man inte lyckades. Man får gråta i timmar och man får älska. Men man får aldrig glömma vad man är värd, men tyvärr gör man de. När man tycker så oerhört mycket om nån, så tar man smäll efter smäll. Men de kommer ju en dag, när man inte kan resa sig igen, eller en dag när man har kraften att slå tillbaka. Än så länge är jag för stark för att inte kunna resa mig och för svag, för att inte kunna slå tillbaka.

En del av er tycker ju att jag inte är värd ett skit, de må så vara. Men jag har eller aldrig fått chansen att få förklara eller fått berätta det från min sida.


Kommentarer




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback