Det är enormt svårt att forma känslor till ord, speciellt till nån som saknar förmågan att förstå, eller viljan i detta fall kanske? never mind. Flera nätter vill jag ringa och förklara, hur jobbigt allt känns...ringa till min bästa vän. Men du finns inte längre, trots såna löften, allt vi delat och alla hemligheter vi bytt så kan du knappt se mig i ögonen på ett värdigt sätt längre, även fast det är du som gjort så fel. Istället är det jag som bär skulden till det hela, till att "det oförklariga" dog ut. Det är jag som vill säga förlåt, det är jag som kommer krypandes och det är jag för engåns skull som varit ärlig. Jag har inte gjort nått fel, så varför är det då såhär? Varför glömmer man bort sina vänner? Eller försöker du göra det du lovade att aldrig göra? jag kommer aldrig mer lita på dig, hur mycket jag än vill. kanske ska jag aldrig mer lita på nån annan. Tack för allt skit du fått mig att genomgå, ensam! Du va min bästa vän, min andra hälft och den enda vän jag egentligen behövde.