Vill visa dig med blicken, men det är inte mig du ser.

Jag vet att jag haft problem förut, men helt klart inget lika tufft som de här.
Men jag är inte tuff längre. Förtillfället är jag den lillatjejen som helst av allt skulle vilja springa & gömma mig bakom benen på mamma. Men det kan jag inte....jag har själv utmanat ödet & måste själv ta mig därifrån eller få modet att få min vilja fram. Men hur gör jag? När modet försvunnit, när orken inte längre syns & hela jag börjar bli grå? Jag vet inte, jag har ingen jävla aning. Nån är högre än mig, nån vill mig annorlunda. Vem vinner? Ingen aning. Vill inte ens veta det nu.

Ibland vill jag bara skrika. Idag är det ibland.


Kommentarer




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback