Känslan som uppstår när jag står i hallen & han säger att jag ser "smalare" ut än på länge :D
Besvikelsen som uppstår när jag bara tror han säger så för att göra mig glad! *morr* både vågen & allt annat (jag själv & min spegel) säger ju motsatsen.
Äsch! Jag mår bra & det är väl huvudsaken? :)

Har nyss kollat på Beck - monstret.
En av dom bättre (men brutala) filmerna i den "serien"..

Han sover redan, jag har tagit 2 Ipren & ska försöka sova jag med! Men vill ju somna till ljud ja (tex en film) men nyss när jag smög upp så fick jag stränga order om att komma tillbaka & strunta i datorn - hårda bud :( :)

Det är så tyst här uppe i skogen, jag gillar de. Det enda som hörs om nätterna är hans andetag & Zeras @ katternas tassande ibland, fåglarna kan höras på morgonen & på kvällarna - hur lugnande är inte det?

Det var faktiskt så, att jag stod i valet & kvalet om jag verkligen skulle med hit upp, eller om jag skulle låta honom flytta själv & kanske få det bättre utan mig.
(jag va väldigt deppig här)
Men han ville tydligen ha med mig hit! Men som en del av er vet, var jag rädd för att hoppas. Jag ville inte ta ut nått i förskott för det hade gjort mig besviken förut. Men nu....är jag lyckligare än vad jag någonsin varit! Jag tror också att han märker de, hur jag sakta men säkert försöker komma tillbaka till den trygga famn han faktiskt är.
Han är den enda människa som orkar med mig och nu skulle jag tacka honom för de. Jag skulle mot alla odds, fanimej klara det här & bli den tjej han ville att jag skulle vara. (den jag brukade kanske och lite därtill)
Han har alltid ställt upp för mig och det va fan inte mer än rätt att nån tog tag i mig & fick mig att vakna upp.
Jag hade missat hela min framtid annars! <3

• det handlar inte om att hitta den man vill leva med, utan att hitta den man inte kan leva utan •

Så, sitt inte här nu! Ut, sprid kärlek & var rädd om varandra. PUSS!