varje gång du ser mig, vissnar jag som en blomma.

det känns som om bloggen blivit nerkluddat med allt mitt negativa, men är det så konstigt? nej. Att älska någon som man inte hel-hjärtat kommer åt, är svårt. Ännu svårare är det när man själv inser de.

Jag vill lixom vara glad....Jag vill sprudla av lycka! Kanske känns det en aning bättre när min jävla förkylning försvinner, munsåren börjar försvinna, men dom syns fortfarande. Jag känner mig som en kvaddad padda. (ser förmodligen ut som en sån oxå) 

Jag måste bara få tacka fina R, för att han alltid går att prata med. Jag är oerhört tacksam för att du finns.
Jag tycker sååå mycket om dig och du är ungefär den enda som verkar förstå mig nu!  <3







Kommentarer




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback