Han påminner mig om den där prinsen som skulle hämta mig ur mitt flickrum som liten, han som skulle ta mig i handen och bara le och stå ut med mig genom hela livet. Han är i mina ögon egentligen perfekt, när jag tänker efter...men vad är jag rädd för? Jag älskar sättet han ler mot mig på, sättet han kramar mig på och allt han egentligen är. Visst önskar jag att saker var annorlunda med honom ibland, men då vore det kanske inte han? Vi vore kanske inte just vi om vi var annorlunda - jag gillar oss, ibland mer och ibland mindre men i det stora hela så gör jag nog det. Kanske för att han förstår..åtminstone säger han de. Men jag tror, att mitt i det hela så förstår vi varandra, vi är kanske för upptaget med allt annat för att själva tänka och förstå de. Ibland orkar jag inte tänka, utan allt går på ändå men när jag sedan stannar upp och tänker så förstår jag...märkligt nog!
Jag kan inte påstå att jag är helt säker, för det är jag aldrig...men någonstans, så tror jag att han vet att han är bland de finaste jag har i mitt liv. 








När jag ändå är inne på kärlek, måste jag bara tacka mina fina vänner för allt ni är och allt ni gör.
Ni fanimej bland de bästa jag har. NI förstår nog inte vilken glädje ni skänker mig.
Alla skratt - det är sååå betydelsefullt. NI är oxå kärlek för mig, på riktigt hög nivå. <3