Ska jag stanna eller gå, behålla den lilla värdighet jag har kvar eller ge dig den? Det är svårt och förklara när jag inte fattar själv. Jag kämpar, försöker finna nått positivt med det hela - men det är svårt. Vet nån? Du borde kanske veta? Ja, faktiskt...du om någon! Den där känslan du alltid pratade om, den som kröp under skinnet, jag tror jag förstår vad du menar nu, men kanske känner jag på ett annat sätt än vad du gjorde? Den här känslan är blandad med rädsla, panik och förtvivlan- jag vill bara slita ut den här känslan för spelar den egentligen någon roll? Vad bevisar den? Kanske trodde jag den kunde skydda oss? Jag trodde den känslan du hade kunde de, åtminstone lät de så på dig. Jag minns att jag skrev för ett år sen, att jag aldrig mer skulle lita hel-hjärtat på någon igen, jag trodde inte de...men när jag träffade dig, så kändes de annorlunda. Du byggde sakta upp en trygghet, så någonstans litade jag hel-hjärtat på dig, jag gjorde faktiskt de. Kanske var det för alla vackra ord du sa...men kärlek handlar bara inte om ord, utan även om handlingar. Så nu vet jag, att om det var nån som va dum så var det jag.





"Jag skäms för och be och jag skäms för att gråta.
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig,
skratta åt det för då kommer jag kanske över dig.
Livet innan det kunde jag utan & innan, jag kunde haft det så föralltid
Jag föll för dig och du förtjänar en nomenering för rollen du spelade"