Mitt fina Stockholm!
På nått sätt kommer det alltid kännas som mitt hem, oavsett.
När jag vandrar omkring i mitt fina Västerhaninge känner jag, att här hör jag hemma.
Det är samma luft som i de första andetagen jag någonsin tog,
 det är här jag har den största delen av min familj & syskon.
Jag har mamma, 4a syskon (varar en bor vid muren runt Västerhaninge Kyrka),
 jag har 4a mostrar, 3 morbröder & 11 kusiner och massa kusinbarn.

Här uppe har jag pappa med sambo, farmor & farfar, farbror & fru och en kusin.
+ 2 kusiner & N. (som egentligen är ifrån Västerhaninge & på mammas sida)
Så hälften av mig finns i Sthlm.

Men här har jag mina fina vänner, som jag aldrig skulle fått om jag bodde i Sthlm.
Det är här jag är uppväxt, det är här jag fått uppleva de mesta.

Men jag har nästan alltid under mina 21 år, haft ångest.
Det handlar hela tiden om att välja, vem ska jag fira jul hos, vem ska jag va hos på födelsedagar?
Oftast så va det ju här jag ville va, för när jag fyllde år ville jag ju mgås med vänner.
Jag va alltid rädd att de skulle såra nån, vilket val jag än gjorde.
Att behöva välja mellan mamma & pappa är inget man ska behöva göra.
Jag har aldrig gillat julen så särskilt mycket, även om ni tror det.
Det är en familjehögtid, enligt mig.
Men att aldrig få fira jul med de närmaste, det tär på mig.
Eftersom det är över 50 mil mellan pappa & mamma, så gick det inte ens att dela upp julafton i 2.
Det är en dröm jag har...att få fira jul med min familj och en vacker dag ska jag göra det ♥