Den jag egentligen tvivlar mest på, är mig själv. Ibland känns allt så bra & jag vet precis vad jag vill, men ibland känner jag att jag är så långt ifrån mina drömmar som jag bara kan komma. På ett sätt, så vet jag innerst inne vad jag vill, men dit kommer jag aldrig, det finns inte en chans i världen längre. Men jag måste släppa taget och kanske se mig om efter nya möjligheter.. Som Martin alltid sa till mig; släpp sargen och kom in i spelet.
Det är svårt, förbannat svårt att göra det. För mitt hjärta har en vilja som är starkare än mig själv, och jag försöker alltid bevisa att jag är starkare, men förlorar oftast alltid. Varje dag här jag en jävla röst i mitt huvud som säger: hej, jag är din ångest och jag får den aldrig att försvinna, den har sagt såhär i flera, flera år. - jag börjar bli trött och leds på detta. 
Bara jag får tillbaka mig själv & det jag hade - så är jag nöjd, även om det skulle ta mig flera hundra år.