det är tungt, jag vet inte om jag orkar återgå till Nipängen på ett tag..
Jag tänker på Petra & Mayvon med familj, hela tiden. Jag gråter och jag sörjer, mycket.
Och det jobbigaste är att man inte kan göra nånting, men du ska veta det "syster", jag är aldrig längre en ett telefonsamtal bort.


Igår hämtade jag iallafall skidorna, så nu ska det bli skidåkning på hög nivå...hoppas jag! :)
jag känner mig taggad, vilket känns mycket trevligt. :)
sitter & kollar på 5:an "min apa är min bebis", ja...vad ska man säga?
de har apor som de klär och tar hand om som bebisar...
de är jävligt söta, och ibland tror jag det kanske har ett bättre liv där någon tar hand om den än ute i det vilda, men ja...det känns ändå jävligt fel!