Jag är trött, slut, leds att yra omkring.
Det senaste månaderna har varit underbara, har aldrig känt mig mer levande inombords & jag är nånstans lyckligare än på länge.

MEN!
Jag fungerar inte som vanligt längre, allt jag gör har bak-tankar & jag backar från vardagliga saker i hopp om annat. Jag kan inte tänka klart, om ens alls. Jag är alltid på annat håll & kan varken bete mig eller agera som vanligt. Jag har känslor jag aldrig trodde jag kunde uppleva, eller ens existerade.
Jag blev fast, hårt. Hårdare än tänkt & planerat. Ingenting i det här rättvist.
Det är jag som fuckat upp allt, min tur att ställa allt till rätta. Jag har aldrig varit bra på att backa, men övning ger färdighet. Jag gör det inte för min skull, men för din <3


Det finns två saker jag älskar med dig. Den ena är att du är unik & den andra är att du älskar mig.

Jag är alldeles för bra på att blunda, jag hatar verkligheten, JAG HATAR DEN!
Jag hatar allt utom oss. Jag blir som ett rädd djur, där flykt är min enda utväg.

Vad är du rädd för? Om jag bara visste de..

Du ville aldrig såra mig & då är det väl lika bra att jag ser till att jag inte blir det!