Till slut, blev försent!

Tack för de du fick mig att sakta bygga upp, tack för de som du så snabbt fick att rasa. Tack för allt sa men speciellt tack för de du aldrig sa. Tack för att du lät mig ramla igen för varje gång du rest mig upp. Tack för att du drog undan allt, när jag som starkast börjat hoppats.
Tack för att du fick mig som svagast när jag trodde jag var som starkast.


Kommentarer




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback