Jag är rädd, på ett konstigt sätt. Jag är rädd att folk ska försvinna, jag vill inte. Jag vill ha det såhär. Jag vill vara kvar i det förflutna och jag önskar att alla fina människor skulle stanna kvar här och lysa upp dagarna.
När jag pratade med 2 gamla killkompisar ikväll på fotbollsplan blev jag lite nostalgisk. Hade nästan glömt att det faktiskt fanns såna fina människor härifrån, såna som sprider massa glädje istället för massa skit.
Det är på sommarn guldkornen kommer fram ;-)

Sen en annan sak....
Jag skulle verkligen vilja att någon förstod, för jag gör det verkligen inte?
Jag har ingen aning, jag har aldrig varit med om en sån här situation förut.
Och därför vet jag inte hur jag ska hantera den.
En situation som är både skrämmande och lockande.
Nått som ibland gör mig gråtfärdig och ibland så jäkla lycklig.
Alltså, ja...det är fan komiskt. Jag vet inte ett skit om det här.
Jag försvinner ändå in i en annan värld och verkligheten finns inte längre.
Och i den världen...verkar det inte finnas några regler.

du är min andra hälft. jag fungerar inte utan dig.
tack för att du alltid ställer upp och för att du alltid lyssnar.
jag har aldrig mött någon med så stort tålamod och inte hjärta heller för den delen.
jag älskar dig, min hjärtepump ♥