ikväll öppnar jag mig.

Ni som läser min blogg, vet ju att mitt liv är upp&ner, precis som för alla andra.
Jag har gått igenom en hel del på slutet, inget dödsallvarligt direkt, men för mig har det varit jobbigt.
Operation, mediciner, undersökningar, bråk, vänner som har det jobbigt, massa jobb, flytt and so on.
Allt detta går ju an, men helst inte på samma gång.
Det är svårt att koncentrera sig när det är mycket som händer runtomkring, kanske därför mitt humör är lite djupt ibland. För saker som inte är så jobbiga, blir jobbiga när det blir för mycket. Runt jul, var jag som allra djupast tror jag, men kanske ändå som starkast.
Jag trodde ett tag att jag aldrig mer skulle kunna le utan att jag ens visste varför?
Jag led av en heldel symtom enligt min egen värld; trötthet & nedsatt ork, depression, koncentrationssvårigheter, frusenhet, viktökning, minnessvårigheter och led & muskelsmärta.
Det var ju ändå bara jag som såg allt det här, trodde jag iallafall. Vissa har sett att jag varit nere, men kanske har jag inte lyssnat? Jag vet inte. Jag minns faktiskt inte. Jag minns knappt saker jag gjorde i skolan, när jag skulle läsa. Jag fattar inte hur jag lyckades klara det då, för idag minns jag knappt slutet av skol-tiden.
Sen när jag kom till läkaren (i ett helt annat ärende i januari) så berättade han allt det här för mig. Precis så som jag hade känt den senaste tiden kunde man uppleva med denna "sjukdom", för tydligen hade de sett på mina blodprover från september-11 att jag hade det här?..Jag va lite tagen och ville inte riktigt lyssna, jag va ju där för en helt annan sak men det blev de här som vi brydde oss om. Lite besviken åkte jag hem från sjukhuset, väl hemma googlade jag på det här och jag började nästan gråta av lättnad. Allting lättade och äntligen skulle jag kunna få medicin mot mig själv & jag skulle må bättre. Idag mår jag bättre, betydligt mycke bättre och hade allt det här...hänt mig då, hade jag aldrig orkat.

I mars månad hann jag jobba 80%, ligga hemma i ca en vecka i influensa & 41 graders feber, operation, samtidigt som det flyttades saker till huset samt målades om & fixade. Det tog på mig. Jobbet & flytten var ju toppen, men allt som kom runt omkring har fått mig lite nere. När man är mitt uppiallt det där, funkar de.
Jag är glad att jag orkar, att jag känner att jag vill & kan. :-) Jag är glad över mig själv, att jag mår bättre.
Mitt humör sviktar lite ännu, det är för att vi inte hittat rätt dos ännu. Men bättre är det, så förbannat mycket bättre. =) Jag har, tex kunnat lugna ner mig i sammanhang där jag förut kunde bli väldigt arg. Jag kunde reta upp mig på minsta lilla sak, men inte längre. Det känns nästan som om jag varit fånge mig själv.
För det här beteendet är inte jag. Flera gånger sa han till mig, du har inte den där glimten i ögat längre.
Jag förstod aldrig då, men nu gör jag.

Nåväl, det jag skulle komma till är att mitt i allt det här, ja inte bara i allt det här, utan de senaste 6,5 åren så har det funnits en människa som funnits hos mig oavsett vad jag gjort och inte gjort.
Det har varit en tuff tid, inte bara nu utan även innan allt det här & även efter. Vi var kanske för olika, hade olika syn på liv och framtid. Vilket fick allt till att skära ett tag. But, only the strong will continue.
En människa som sällan ifrågasatt mina handlingar utan låtit mig sväva på mina moln och upptäcka mina misstag & brister själv. Det är den stackarn som fått tagit många av mina utbrott och tagit emot mina hårda ord och panikgråt, när allt var som jobbigast. Jag var ständigt sur och bitter, fel saker fick mig att explodera och jag gjorde saker jag aldrig skulle göra idag, för att ingen förstod. Jag bad kanske aldrig om hjälp heller, men jag orkade inte. Men han fanns där, tog emot allt och nånstans så förstog han nog. Jag mår dåligt över att han blev "drabbad" men nånstans var inte allt det här bara mitt fel. Han fick det svart påvitt då läkaren förklarade mitt humör. Jag va glad, fast orkade inte visa de. Men jag är lycklig, att det finns såna här människor, för det är sällan de dyker upp och visar sig. Han har hållit min hand genom allt, oavsett vad. Jag är tacksam, jag vet inte hur jag ska kunna tacka honom för de. Han måste vara sänd från himlen <3 Min skyddsängel och min trygghet. Tack för allt, tack som fan för allt du gör. Du är fanimej helt jäkla fantastisk. Du har aldrig svikit mig, när jag verkligen behövt dig & du har hållit om mig när du kanske egentligen borde gått och ändå tvivlar jag ibland på att du älskar mig? För du gör allt med kärlek, jag vet ju det. Jag älskar dig, till månen & tillbaka, flera gånger om.





Sen så fanns det givetvis andra människor runt mig, men ingen som klarade mig lika bra som han.
För tappade jag humöret så var det alltid nån som tappade det tillbaka, vilket inte hjälpte mig alla gånger.
Jag klarar inte av att inte ha en trygg hand, att inte ha nån som tar ner mig på jorden. För det va det jag behövde. Men jag är ju tacksam för er också, givetvis. <3 


Kommentarer
Malin

Vännen då, Jag älskar dig oavsätt också, kommer alltid finnas för dig, tvivla aldrig <3<3



Blogg: http://malindahlberg.blogg.se/
2012-04-17 @ 00:34:49




Kommentera inlägget här!



Namn  
Epost    
Blogg    


Kom ihåg mig?

Trackback