Fick nyss veta att det varit minnesstund för fina M. på jobbet...
Hade jag fått vetat det, har jag givetvis gått dit. Synd att man missade en sån sak, det känns jobbigt.
Det är nått som borde gått ut till alla arbetskamrater/vänner, sånt tycker jag är viktigt.
Att man få vara med & hedra minnet av en sån underbar människa, för många kan det vara en tröst.
För jag tror att det är många som sörjer, även om man kanske inte märker det.



 Sov gott älskade du, vi saknar dig så oerhört.



* 12/10 1955 - + 31/12 2009


Som de flesta av er redan vet, så är ju Petra bland de bästa jag har.
Och det gör ont i mig att inte kunna skydda henne från det onda, det finns inget jag kan göra för att få henne att må bättre och det tär på mig. För det är ju det man vill, få ens vänner att må bättre i jobbiga situationer.
Under de 9e år som jag och Petra umgåts, så blev M & R som extra föräldrar åt mig, iallafall de första 4-5 åren.
Jag fick följa med till Umeå, de skjutsade oss till både yran & gatufesten.
Jag va alltid inräknad i deras familj, jag hade säkert fått fira jul tillsammans med dem om jag hade velat det.
Hade jag inga pengar på mobilen, så hände det att M fyllde på den ibland för att jag skulle ringa om det va nått.
M. ringde på mina födelsedagar, oftast va hon faktiskt före att ringa och gratta mig än mina egna föräldrar. 
 Jag & Petra va som en och folk sa trodde alltid vi va systrar :) och efter 9e år, hörde Mayvon fortfarande inte skillnad på oss i telefon. Jag brukade ofta svara på Petras telefon och låtsas va Petra, det funkade till 99& av gångerna och när M. insåg att det var jag så lät det ungeför såhär: jävlagriskukunge, fan ta dig och sen ett härligt skratt.. Petra kommer alltid vara min syster, även om det inte är biologiskt.
En kärleksfull familj med andra ord och jag kommer aldrig att förstå varför detta hände...

Petra; jag älskar dig, föralltid & förevigt.