Så jag väntar på min sista tankegång, där livet är ett timglas plasserat i en sandstorm.
Jag vill vara personen du ser upp till, när jag når mitt mål & kastas ut för en sluttning.
Vänder hem men ingen som har saknat mig, åter i en värld där alla älskar att hata mig.
Tänker sen till att vinden smeks av närhet, fassnar halvvägs och vänder ryggen mot kärlek.
Ni tror jag älskar, att älskas utav ingen, står på fast mark och pekar finger mot himlen.

Står hellre rakryggad, än att leva på knäna.