Vad gör man när ens hjärta vill en sak, men hjärnan sätter stopp?
Min hjärna säger att det är lika bra att gå vidare, men mitt hjärta tillhör dig.
Mitt hjärta kommer inte att släppa in någon annan så nära igen.. aldrig!
Den här känslan går inte att beskriva, den måste väl vara verklig om den suttit fast i flera år?
Ett leende ifrån dig, får mig att orka så mycket. Jag orkar, för jag vet att du finns någonstans.
Den dagen du försvinner ifrån den här byn eller dylikt, vet jag inte vart jag tar vägen.
Det skulle bli sånt kaos på hela min tillvaro, snälla.. försvinn aldrig!
Jag tycker inte synd om mig själv, för jag vet att allt är mitt fel.
Jag skulle göra vad som helst för dig, vad som helst!
Om du bara någongång kunde lyssna på mig, och inte på alla andra.
Jag vet att det är svårt att lyssna och lita på mig, men låt mig bara få bevisa att allt är annorlunda, att jag är annorlunda. Jag begär inte det omöjliga, bara det jag vet att du skulle kunna ge mig. Men att du inte vill är en annan sak. Varför ska jag egentligen skriva det här?! När du ändå inte läser....
Men du lyssnar inte heller, så någonstans måste jag få ut mig det här..