Du får tårarna att falla igen. Det kanske inte är din mening, och det är nog egentligen inte ditt fel. Men du avlossade skottet, du rev upp såren igen. Smärta. Allt gammalt dras upp på nytt, allt det jag trodde att jag blivit fri ifrån. Alla svek, och sömnlösa nätter. Spelas likt en långsam eftertext med sorgsen musik upp framför mig. Försöker blunda. Det går inte. Man når en gräns, då det som försökt förgöra en kommer tillbaka. Det funkar inte att bara sopa undan det. Den utsvultna vargen hinner ifatt dig.

Du står mitt framför mig. Ditt ansikte har antagit något försök till en förstående min. Jag köper den inte. Det är konstigt. I situationer av tårar, är du som en öppen bok. Då går du så lätt att läsa, sida för sida, ord för ord.

Du försöker krama mig. Jag ryggar tillbaka. Likt en ilsken katt som undviker husses slag. Du har utfärdat slagen. Du har blivit en fiende. Du. Som fick mitt hjärta att le, mitt blod att pumpas runt med glädje i mina ådror. Du. Har fått allting att frysa till is. Förtvivlat försöker du förklara, men jag tecknar åt dig att vara tyst.

Mina tårar är tomhet. Varje tår är en del av det som en gång var jag. En bit. Som försiktigt smeker min kind en sista gång, som för att säga farväl. För att sedan lämna mig, för alltid. Mina tårar är livet. Som snabbt spelas i revy.

Jag orkar inte längre nu. Jag har nått den punkt där man inte ser någon annan utväg. Jag börjar gå mot stationen. Sakta. Du har fått tårarna att falla igen. Jag vet att du ser mig. Jag vet, att du står kvar och tittar.

.. men jag vänder mig inte om.